2007
En kort sammanfattning, mitt år har bestått av jobb och Andreas.
Året började med att jag & Andreas blev tillsammans, visserligen i dec - 06 för att vara exakt men allt tog fart i januari. Jag bestämde mig för att jag behövde högre betyg och började på komvux, samtidigt som jag var med Andreas större delen av dagarna (och nätterna), det kunde inte ha varit bättre. Samtidigt hade jag sökt jobb som personlig assistent, vilket jag helt hade glömt bort tills den dagen de ringde från Assistanslotsen och frågade om jag ville komma på intervju.
Jag åkte till Aspås och det blev en resa, tur - retur, på 5-6 mil (kommer inte ihåg exakt). Jag var verkligen bestämd då jag åkte dit i den betydelsen att jag hade bestämt mig för att jag skulle ha det där jobbet, oavsett vad det bestod av. Helt enkelt för att jag ville visa mina föräldrar att jag kan klara mig och jobba för mina pengar.
Jobbet blev mitt och jag började pendla de här milen varje dag, förutom på helgerna då jag var ledig och umgick med Andreas, varje helg. Det var oerhört påfrestande att jobba där, behövs ingen närmare beskrivning mer än att det tog så otroligt mycket på krafterna. Mitt humör var verkigen inte på topp efter en dag på det där jobbet och det gick ut över mina närmaste. Det var inte heller det lättaste för mig och Andreas då jag inte hade ork att umgås efter en 8h dag, så helgerna blev våra helt och hållet. Komvux var det ingen talan om, avslutade det strax innan jag var klar med allt, dummaste beslutet!
Jag fortsatte att jobba på, visserligen tjänade jag bra och lyckades spara ihop en del, men inga pengar i världen gör det värt att må sådär som jag gjorde. Övervägde många gånger att säga upp mig, många många gånger men ändå blev jag kvar. Ifrån början vågade jag inte säga upp mig, sedan blev jag van och stannade kvar för att jag tjänade bra, aldrig mer! Usch, blir så ledsen när jag tänker på hur det var att jobba där borta, men Andreas var och är den bästa pojkvännen i världen och han hjälpte mig igenom allt.
Då jag inte kunde åka utomlands, första året på länge, så åkte jag och Andreas på "små resor" istället, vilket var värt minst lika mycket då jag fick vara med honom. Åre, Sundsvall, Stockholm.
I vilket fall bestämde vi oss till slut att båda två skulle söka in till Umeå universitet och så skickade vi in ansökan. Båda var jätte nervösa, tänk om bara en av oss skulle komma in? Vad skulle hända med oss då? Vad skulle vi göra om ingen av oss kom in? Jag visste iallafall att jag inte kunde jobba kvar på samma ställe efter sommaren.
I juli fick vi antagningsbeskedet att båda kom in. Efter det så gick allt ganska snabbt, gatufesten, yran och så var det dags för mig att säga upp mig. Gick och gruvade mig för det i en evighet kändes det som, men till slut var jag tvungen att säga det. Sa också att jag kunde vara kvar under uppsägningstiden även fast jag antagligen hade kunnat slippa det, men jag kände att jag inte kunde "svika"... Det var en underlig uppsägnings månad, beteendena förändrades helt och hållet och jag undrade både en och två gånger om jag hade gjort rätt faktiskt, och ja det hade jag verkligen! Det är många minnen och erfarenheter som jag bär med mig därifrån.
Andreas och jag ställde oss i kö för lägenheter i Umeå men eftersom vi var ute ganska sent så fick vi nöja oss med två studentrum i samma korridor rätt långt ifrån både stan och skolan. Jag åkte upp med mina grejer först och det blev inte så tokigt efter att ha inrett och gjort det lite personligt. Sen åkte vi upp tillsammans och officiellt, flyttade. Det blev rätt bra ändå trots att vi har olika rum så bor vi ju ändå mer eller mindre i ett och är tillsammans.
Vi började på universitetet i början på september och jag ångrar inte en sekund att vi flyttade. Visst tycker jag att det är väldigt jobbigt att vara ifrån mina föräldrar många gånger men jag måste ju ta det steget för eller senare. Är glad att det blev nu och med Andreas. Kunde inte ha hittat en bättre kille, finns inget som helst ont i honom, han är så snäll och perfekt, visserligen lite slarvig men så kan det ju vara jag som är för pedantisk, i vilket fall skulle jag inte vilja vara utan honom.
Mitt nyårslöfte till honom är att jag ska försöka vara den bästa flickvännen i världen.
Till mig själv, att jag ska göra allt för att försöka vara den bästa flickvännen för honom.
